Idag har jag tillsammans med familjen varit nere vid Slottsskogen, eftersom min syster skulle springa Lilla Göteborgsvarvet, för femte gången.

Jag sade: "Jag gissar på att du kommer på... 119 plats", vilken plats tror ni hon kom på? Jo, 119.
Folk säger ju att jag kan förutspå saker, och nu har jag fått bevisat att det nog faktiskt är så. Lite scary alltså.

Efter att min systers puls gått ner och hon hade pustat ut, begav vi oss in till stan, hon, mamma och jag.

Där emellan hann jag bli arg på en spårvagn slash spårvagnschaffuör, som lyckades klämma mitt ben tre gånger i dörren. Kul ":)". Nej. Tillslut lät jag spårvagnen åka iväg, utan varken mig eller övriga familjen på den. 
Det var bara att vänta på nästa vagn. 

I stan åt vi varsin sallad. Jag brukar i vanliga fall älska sallad, men det var något som smakade lite konstigt, som fick mig att må illa och inte riktigt njuta av maten fullt ut, tyvärr.
Men eftersom jag några dagar tidigare hade sökt extrajobb på caféet, höll jag truten och mumsade i mig i alla fall tre fjärdedelar av salladen. Eller vi kan säga tre femtedelar. 

Äh, vilket onödigt babbel. Hoppas ni mår bra. Jag bestämde mig förresten förut för att springa Göteborgsvarvet nästa år, hur det nu skall gå. Jag fick i alla fall en kick, och gav mig vid halv åtta tiden ut på en kvällslöparrunda.
Jag sprang lite för snabbt, lite för länge, så min kropp är fortfarande som spaghetti. Men vill man vara fin så får man lida pin, dock handlar inte detta om att vara fin, men aja, ni förstår la principen. 

Nu är jag här igen. "Nej" suckar väl ni, men så lätt blir ni inte av med mig.
Hur skall jag summera min dag då? Jo, vi kan la börja såhär:

Idag har jag promenerat gata upp och gata ner i min fina hemstad.
Göteborgsvarvet ägde rum för 33e året i rad, och drygt 74000 individer sprang loppet.
Även en geting sprang, dock var det ingen riktig geting utan en människa som var utklädd till en, som ni säkert förstod.

Jag som såg på galningarna som sprang, pustade flera gånger ut och tänkte "fan vad gött att jag inte springer just nu".
Jag kan medge att jag kände lite skadeglädje för de som kämpade och slet i en fart på säkert hundrafemtioelva kilometer i timmen. Nja, riktigt så snabbt sprang de väl inte, men det kändes lite så.

Jag kände tre stycken som sprang loppet, som jag tyvärr inte såg skymten av.

Götborg bjöd för ovanlighetens skull på solsken, och jag kunde inget annat än att gilla läget.